När jod kommer på tal handlar diskussionen nästan alltid om sköldkörteln. Detta är naturligt eftersom jod är en nödvändig byggsten i sköldkörtelhormonerna tyroxin (T4) och trijodtyronin (T3). Men under de senaste årtiondena har flera läkare och forskare argumenterat för att jodens roll i människokroppen är betydligt större än så.
Läkarna Guy E. Abraham, Jorge D. Flechas och David Brownstein hör till de mest kända företrädarna för denna syn. Deras kliniska arbete ligger till stor del bakom den moderna jodrörelsen och det synsätt som idag delas av många internationella jodgrupper.
Kärnan i deras resonemang är enkel:
Om kroppen aktivt transporterar och lagrar jod i många olika vävnader borde jodbrist också kunna påverka många olika organ.
Detta är en hypotes som stöds av senare forskning kring kroppens jodtransportörer, även om flera av de kliniska slutsatserna fortfarande är föremål för diskussion inom den akademiska endokrinologin.

Den klassiska bilden av jodbrist är struma.
När tillgången på jod blir för låg försöker sköldkörteln kompensera genom att växa. Resultatet kan bli en förstorad sköldkörtel och med tiden en nedsatt hormonproduktion.
Detta samband är väldokumenterat och utgör grunden för de nationella program för jodberikning som införts i stora delar av världen.
Men forskningen har också visat att transportproteinet NIS (Sodium-Iodide Symporter) finns i betydligt fler vävnader än sköldkörteln. NIS gör det möjligt för celler att aktivt koncentrera jod från blodet.
Bland de vävnader där NIS uttrycks finns:
(Ravera et al., 2017; Portulano et al., 2014)
Forskare har dessutom identifierat andra jodtransportörer, bland annat Pendrin (SLC26A4), som deltar i jodomsättningen i flera vävnader.
Frågan blir därför:
Vad händer när dessa vävnader inte får tillräckligt med jod?
Efter sköldkörteln är bröstvävnad en av de mest jodkoncentrerande vävnaderna i kroppen.
Abraham och Flechas menade att jodbrist i bröstvävnaden kan bidra till utvecklingen av fibrocystiska förändringar, ett tillstånd som kännetecknas av ömhet, knölar och cystbildning.
Flera kliniska studier har rapporterat förbättringar hos kvinnor med fibrocystiska bröstbesvär efter jodtillskott, vilket gjorde området till ett av de första där Abraham och Flechas började intressera sig för jod utanför sköldkörteln.
Enligt deras modell utvecklas symptom på jodbrist ofta tidigare i bröstvävnaden än i sköldkörteln eftersom olika vävnader konkurrerar om tillgängligt jod.
Detta är fortfarande ett av de starkaste argumenten inom den kliniska jodlitteraturen.
Omkring 20 procent av kroppens jod finns utanför sköldkörteln.
Abraham och Flechas noterade att personer med misstänkt jodbrist ofta uppvisade:
Resonemanget grundar sig bland annat på att jod koncentreras i svettkörtlar, tårkörtlar och spottkörtlar.
Modern forskning har bekräftat att dessa vävnader uttrycker jodtransportörer, men exakt vilken betydelse lokal jodbrist har för deras funktion är fortfarande inte fullständigt kartlagd.
Mindre känt är att magsäckens slemhinna innehåller höga halter jodtransportörer.
Abraham beskrev redan tidigt en möjlig koppling mellan jodbrist och nedsatt saltsyraproduktion.
Teorin bygger på att magsäckens parietalceller använder jod i processer kopplade till transport och koncentration av halogener.
Vid långvarig brist skulle detta kunna bidra till:
Även här finns biologisk plausibilitet, men mekanismerna är ännu inte fullständigt klarlagda.
Äggstockarna innehåller mätbara mängder jod och uttrycker flera av de transportmekanismer som används för jodupptag.
Detta har lett till spekulationer om att jod kan spela en större roll för kvinnlig fertilitet än vad som traditionellt antagits.
I den kliniska litteraturen från Abraham, Flechas och Brownstein förekommer återkommande observationer av kvinnor med:
som samtidigt uppvisat tecken på jodbrist.
Dessa observationer ledde till hypotesen att jodbrist skulle kunna vara en bidragande faktor vid vissa fall av PCOS.
Det är dock viktigt att betona att dagens etablerade medicinska uppfattning fortfarande är att PCOS huvudsakligen orsakas av genetiska faktorer i kombination med insulinresistens och andra metabola faktorer. Något vetenskapligt konsensus om jod som orsak till PCOS finns ännu inte.
Ett av de mest intressanta kliniska fynden som Flechas rapporterat är förändringar i insulinbehov hos patienter som behandlats med jod.
Han beskrev att vissa diabetiker behövde minska sina insulindoser efter att jodstatus förbättrats.
Mekanismen är inte klarlagd.
En möjlig förklaring är att förbättrad sköldkörtelfunktion påverkar energiproduktion och glukosmetabolism.
En annan möjlighet är att jod har direkta effekter i andra vävnader som ännu inte är fullständigt förstådda.
Även om observationerna är fascinerande behövs fler studier innan några säkra slutsatser kan dras.
En viktig fråga som Abraham ställde var:
Räcker mängden jod som krävs för att förebygga struma verkligen för att optimera alla kroppens jodberoende vävnader?
Officiella rekommendationer syftar i första hand till att förhindra klassiska bristsjukdomar såsom struma, hypothyreos och utvecklingsstörningar hos foster.
Abraham och Flechas argumenterade däremot för att kroppens totala behov sannolikt är betydligt högre än den nivå som krävs enbart för normal produktion av sköldkörtelhormon.
Detta är en av de grundläggande skiljelinjerna mellan traditionell jodforskning och orthoiodosupplementation.
Kanske är den mest intressanta frågan inte hur mycket jod vi behöver.
Kanske är den viktigaste frågan:
Varför har kroppen utvecklat särskilda transportörer för jod i så många olika organ om ämnet endast skulle behövas för sköldkörteln?
Modern forskning har visat att jodtransportörer återfinns i betydligt fler vävnader än man tidigare trott.
Vad dessa vävnader gör med jodet är ännu inte fullständigt kartlagt.
Här finns ett forskningsområde som fortfarande utvecklas, där många frågor återstår att besvara.
Jod är utan tvekan livsviktigt för sköldkörteln.
Men arbetet från Abraham, Flechas och Brownstein har riktat uppmärksamheten mot en större fråga: om jod också är viktigt för bröstvävnad, magsäck, hud, slemhinnor och reproduktionsorgan.
Senare forskning har bekräftat att kroppen faktiskt transporterar och koncentrerar jod i många av dessa vävnader. Däremot återstår fortfarande att fastställa exakt vilken betydelse lokal jodbrist har för deras funktion.
Oavsett var framtida forskning landar har en sak blivit tydlig:
Jod är inte bara ett näringsämne för sköldkörteln. Jod är ett näringsämne för hela kroppen.

När man diskuterar jod är det viktigt att samtidigt uppmärksamma selen. Dessa två näringsämnen arbetar nära tillsammans och bör snarare ses som ett biologiskt partnerskap än som separata faktorer.
Sköldkörteln innehåller mer selen per gram vävnad än något annat organ i kroppen. Selen behövs bland annat för de enzymer som omvandlar T4 till den biologiskt aktiva formen T3.
Minst lika viktigt är att selen ingår i kroppens antioxidativa försvarssystem.
Vid bildningen av sköldkörtelhormoner används väteperoxid som en naturlig del av processen. Detta innebär att sköldkörteln kontinuerligt utsätts för oxidativ belastning. Under normala förhållanden skyddas vävnaden av selenberoende antioxidantenzym.
Om selenstatus däremot är låg kan detta skydd försämras.
Därför rekommenderar många forskare och kliniker att man säkerställer en god selenstatus innan eller samtidigt som man ökar sitt jodintag. En välfungerande selenmetabolism bidrar till att jod kan användas effektivt samtidigt som risken för oxidativ stress och inflammatoriska processer i sköldkörteln minskar.
Abraham GE. The Historical Background of the Iodine Project.
Abraham GE. The Safe and Effective Implementation of Orthoiodosupplementation in Medical Practice.
Abraham GE. Dietary Inorganic Iodine and the Iodine Loading Test.
Brownstein D. Iodine: Why You Need It, Why You Can't Live Without It.
Brownstein D. Overcoming Thyroid Disorders.
Flechas JD. Fibrocystic Breast Disease and Iodine.
Ravera S, Reyna-Neyra A, Ferrandino G, Amzel LM, Carrasco N. The Sodium/Iodide Symporter (NIS): Molecular Physiology and Preclinical and Clinical Applications. Annual Review of Physiology. 2017;79:261-289. DOI: 10.1146/annurev-physiol-022516-034125.
Portulano C, Paroder-Belenitsky M, Carrasco N. The Na+/I− Symporter (NIS): Mechanism and Medical Impact. Endocrine Reviews. 2014;35(1):106-149. DOI: 10.1210/er.2012-1036.
Bizhanova A, Kopp P. Minireview: The Sodium-Iodide Symporter NIS and Pendrin in Iodide Homeostasis of the Thyroid. Endocrinology. 2009;150(3):1084-1090. DOI: 10.1210/en.2008-1437.
Lacroix L et al. Na(+)/I(-) Symporter and Pendred Syndrome Gene and Protein Expressions in Human Extra-Thyroidal Tissues. European Journal of Endocrinology. 2001;144(3):297-302. DOI: 10.1530/eje.0.1440297.
Leif Kring, 2026-11-20